Även en coach, behöver coachning i bland. Jag är i stort behov utav det. Jag har fastnat i en ond cirkel av tankar som hämmar min vardag. Jag pratar om träning och kost, mestadels träning. I måndags började jag på Poledance och det var verkligen enormt roligt men jag känner mig för fet för att slappna av. Jag fick ett lyckorus av det, men tankarna hämmar mig känner jag.
I går (torsdag) var jag på ett motionspass på Gymmix och när min sambo hämtade mig var jag på väg att brista ut i tårar. Jag kände mig som den fula, feta ankungen hela passet. Nu planerar jag på att gå på ett Yoga-pass på Active på söndag, men tänker, att jag kanske inte bör, jag känner mig så fet, så why bother. Jag vet att det är dumt tänka så här om sig själv, det gynnar inte mig alls. Man ska träna för att må bra. Men som jag skrev, mina tankar hämmar mig just nu.
En annan sak som hämmar mig är mina knän. Min cykeltur upp till Kiruna i sommras har satt sina spår i form av knak, knaster och smärta i mina knän. Det blir inte bättre, det blir sämre. På tisdag ska jag till läkaren sen får jag ta det där i från, men jag är livrädd att jag har förstört mina knän, på grund av att jag är så envis.
Yoga kanske räcker gott och väl som ett träningpass innan jag vet vad som händer men mina knän. Till veckan ska jag träffa en arbetskollega som läser samma kurs som jag har läst. Hon ska få coacha mig i träning. Jag är värdelös på att skriva ett rimligt träningsschema för mig själv, jag sätter upp alldeles för höga mål.
Något positivt dock är att jag är motiverad och peppad till max inför att träna. Nu när jag har nya arbetstider (08-17 – vardagar) kan jag planera in träning på ett mycket bättre sätt, jag får in det i rutin och det behöver jag för att det inte ska rinna ut i sanden. Jag längtar till att smärtan i knäna avtar så att jag kan börja gå ut och gå igen. Jag saknar det. Massvis.
Träna lungt!
